Idag träffade jag på en pensionär som fick mig att bli frustrerad. Om det inte blir som hen vill kan hen säga riktiga elaka saker. Jag gjorde ett misstag (som berodde på att hen gav mig felaktiga instruktioner) och hen blev vansinnig på mig. Viftade bort mig och sa att jag inte fick komma någon mer gång, att jag var dum i huvudet osv. Dessvärre kunde jag inte gå för då skulle hen inte få någon hjälp.

Det är svårt att vilja hjälpa någon eller vilja vara i samma rum som någon som beter sig illa mot en. Men ändå finns det något inom mig som vill hen väl. Jag går till hen när hen ropar, jag hämtar det hen vill ha. Jag försöker göra det som behövs för att hen ska bli nöjd. Jag torkar hen bokstavligt i röven.

Hen ignorerar mig och ropar på min kollega, som var upptagen. Jag kunde skitit i hen. Men jag gick fram och gjorde det hen ville.

Efteråt satte sig Fjongs djävul vid min axel och sa: ”Du hade kunnat hämnas, nu när du var ensam med hen hade du chansen”. ”Du hade kunnat viska något elakt eller något som skulle skrämt upp henne”. ”Du hade kunnat ignorera hen och låtsas att du inte hörde hen mooooohahahaha”.

Som tur var hjälpte jag hen ändå. När jag trycker bort djävulen, vill jag hen väl. Jag har reflekterat över det och jag tror att det är det här medmänskliga i mig som får mig att vilja hjälpa hen. Sedan tror jag även att det jag vill innerst inne är att alla ska tycka om mig. Även fast hen beter sig illa, gör jag allt för att bli omtyckte, då den innersta önskan om att bli omtyckt, suktar efter bekräftelse.

Idag var vi två vikarier som arbetade för två ordinarie. Vi hade pararellgång. Jag tänkte att jag nog kommer fixa det, att jag har koll och vet vad vi ska göra. Men väl där, är det flera detaljer som jag har missat. Detaljer som jag inte har lagt märke till när jag går med en ordinarie eftersom de har ju koll och då slappnar man av. Jag blev ändå glad att jag fick gå med någon ny. För då får jag ta på mig rollen som den ansvarsfulla och den kunnige. Det är då jag verkligen lär mig på riktigt för att jag måste. Jag tycker om när någon visar och berättar vad och hur jag kan göra först. Att ha en bra förebild. Men det är sedan när jag får testa själv, utan att någon är där och talar om för mig, vad och hur jag ska göra som jag lär mig bäst. Det är då jag kan testa själv och komma på olika sätt att hantera olika företeelser.

Idag var det en pensionär som öppnade sig, berättade om sina känslor och fällde flera tårar. Jag blir så rörd när någon delar med sig av sig själv. Jag tycker att det är fantastiskt att en relation kan förändras över tid. Första gången jag träffade henne var hon skeptisk, kall och kort mot mig. Efter några möten mjuknade hon till. Den där misstänksamma och hårda ansiktsuttrycket utvecklades till ett öppet och harmoniskt ansiktsuttryck. Från en ihopdragen mun till ett gladlynt leende. Från ett avståndstagande till en kram. Jag högaktas av mänsklig interaktion.

Idag när jag skulle ta spårvagnen till mina föräldrar var det knökfullt. Jag gick in och kunde ställa mig precis ovanför trapporna vid dörrarna. En annan kvinna kom in och ställde sig på trappsteget nedanför mig. Två lite äldre medelåldersmän försökte tränga sig in. En man från hållplatsen skrek att de inte kunde stå där för då skulle dörren inte kunna stängas igen. Då gick den ena mannen ut. Dörrarna stängdes och vi åkte iväg. Jag kunde inte hålla någonstans och höll på att ramla. Kvinnan nedanför mig sa att jag kunde hålla i hennes axel. Jag blev glad och höll i henne. Jag tänkte på vilka snälla människor det finns, sedan tänkte jag på att det är nu snuskgubbar skulle kunna tafsa osv. Så närmar vi oss nästa hållplats. Folk börjar knö sig för att kunna komma ut. Jag ser då hur mannen som står bredvid kvinnan trycker sig överdrivet mot kvinnan, jag blir lite rädd och tänkte att nu är det en pervogubbe som försöker sig på henne. Så söker jag med min blick ner mot hans händer och då ser jag hur han plockar ut hennes plånbok ur väskan. Jag skriker högt ”Vaaad gör duuu!!!?!?! Du tar hennes plånbok!!!!” Då släpper han den och säger något, som jag inte uppfattar. Han går ur spårvagnen och står och stirrar på mig. Han säger ”Du får be om ursäkt”. Jag ska be om ursäkt för att ha anklagat honom att ha försökt ta hennes plånbok. Då säger jag ”Det är du som ska skämmas som försöker stjäla hennes plånbok!” Då gick han iväg. Fy vad jag skakade efteråt. Jag vet inte om jag skakade för att jag var så förbannad eller om det var för att jag gjorde något som jag inte visste om det skulle få konsekvenser för att jag la mig i.

En man som skulle gå av klappade mig på axeln och sa ”Det var starkt av dig att säga till”.
”Ja det är självklart att jag gör. Jag kan inte vara tyst om jag ser något”.
Det är inte alla som skulle ha gjort det, säger han.
Det är sant. Jag skulle inte vågat säga något för några år sen.

En annan kvinna sa: Det var bra att du sa till. Det enda tragiska är att han inte kommer att sluta här, det är andra som kommer att bli drabbade. Då blev jag nästan deprimerad och tänkte även på att han inte har det lätt. Han måste ju göra det för att han inte har det bra ställt. Jag tror inte att han vill göra det för att han tycker att det är kul. Jag säger inte att det är rätt att stjäla. Jag blir bara deprimerad av att tänka på att vissa gör det för att de behöver pengar.

Kvinnan som nästan blev av med sin plånbok berättade att hon nästan hade blivit av med sin plånbok en annan gång. Det var en yngre kille som försökte, hon såg detta och begärde tillbaka plånboken. Hon berättade att hon inte heller hade mycket pengar. Hon hade 200 kr och gav honom 100 kr. Vilken fantastisk kvinna!!! Hon ger killen som försökte stjäla hennes plånbok, hälften av det hon hade.

Nu är jag lite rädd att jag ska träffa på mannen och att han kommer hämnas… :/