Idag träffade jag på en pensionär som fick mig att bli frustrerad. Om det inte blir som hen vill kan hen säga riktiga elaka saker. Jag gjorde ett misstag (som berodde på att hen gav mig felaktiga instruktioner) och hen blev vansinnig på mig. Viftade bort mig och sa att jag inte fick komma någon mer gång, att jag var dum i huvudet osv. Dessvärre kunde jag inte gå för då skulle hen inte få någon hjälp.

Det är svårt att vilja hjälpa någon eller vilja vara i samma rum som någon som beter sig illa mot en. Men ändå finns det något inom mig som vill hen väl. Jag går till hen när hen ropar, jag hämtar det hen vill ha. Jag försöker göra det som behövs för att hen ska bli nöjd. Jag torkar hen bokstavligt i röven.

Hen ignorerar mig och ropar på min kollega, som var upptagen. Jag kunde skitit i hen. Men jag gick fram och gjorde det hen ville.

Efteråt satte sig Fjongs djävul vid min axel och sa: ”Du hade kunnat hämnas, nu när du var ensam med hen hade du chansen”. ”Du hade kunnat viska något elakt eller något som skulle skrämt upp henne”. ”Du hade kunnat ignorera hen och låtsas att du inte hörde hen mooooohahahaha”.

Som tur var hjälpte jag hen ändå. När jag trycker bort djävulen, vill jag hen väl. Jag har reflekterat över det och jag tror att det är det här medmänskliga i mig som får mig att vilja hjälpa hen. Sedan tror jag även att det jag vill innerst inne är att alla ska tycka om mig. Även fast hen beter sig illa, gör jag allt för att bli omtyckte, då den innersta önskan om att bli omtyckt, suktar efter bekräftelse.