Jag håller blicken neråt, ca 1 m fram på joggingspåret, det känns härligt att jogga, inte alls jobbigt. Jag börjar fundera hur det kommer sig. Är det för att jag inte tittar för långt fram? Då kommer jag på att jag även gör detta när jag åker skidor. Jag kommer ihåg hur rädd jag var när jag stod där uppe i den svarta backen och tittade ner. Jag höll på att fega ur. Men jag tog mig mod och åkte ner, jag kommer ihåg hur jag fokuserade på att endast titta på backen närmast mig. Det gick riktigt bra och jag blev inte lika rädd. Detta fick mig att reflektera över hur det kan hänga ihop med livet. Tittar du för långt fram blir det för mastigt, det blir för mycket och du blir rädd. Men fokuserar du på det som ligger närmast, blir allt mycket lättare, det är de små stegen som tillslut leder dig till målet.

Jag reflekterade även på hur allt omkring påverkade mig. När någon kom springandes emot mig, drogs min uppmärksamhet mot personen, jag saktade ner och tappade fokus. Detta får mig att tänka på hur lätt min koncentration kan rubbas. Det är likadant med livet, det kommer alltid finnas yttre omständigheter eller människor som kan komma att rubba dig. Då gäller det att inte ge dem den möjligheten. Nästa runda bestämde jag mig för att inte titta upp eller låta de förstöra min koncentration. Jag fokuserade på spåret framför mig och joggade. Vilken härlig känsla att kunna springa in i mål utan att bli störd av andra <3